Ansedel Jöns Persson Hane

Levnadsbeskrivning

Salpetersjudare o soldat
Död tolkat 1666-04-15 () i Älmeboda (G) [7] .
Ur Konga dombok 1666

38. Ställde sig för rätten Påvel Sonesson, dråpare, en man som 40 år gift, havanders 6 st. barn, pre-senterandes landsskrivarens över Kronobergs län Mattes Östman på välb. h:r landshövdingens h:r Mauritz Posses vägnar, utgivna lejde av dat. d. 6 april 1666 och var anklagad av den dräpnes, salpeter-sjudarens Jöns Hanes halvbröder, Sven Persson i Bänkeboda och hans syskon, för det han 14 dagar näst för avvekne Valborgsmässo sköt honom Jöns Hane i sin egen stuga, med en kula mitt igenom bröstet, då han inkom att fordra några pengar han honom skyldig var, och sedan ändå slog honom i skallen med bös-san att hjärnan gick ut och han blev strax död. Var till dråparen svarar att då vid den tiden, när som mötet var överställt i Växjö och Jöns Hane som var en ogift karl, hade ridit därifrån till Lidanäs, där han drack och friade, kom han sent på afton, då sängedags var, hemridandes, skrek och ropade ut på gården, gåen-des sin stuga förbi in i dråparens stuga med svärd, kappa och handskar, och när han där inkom sade han med hårda ord, betala mig gårdepenningarna du mig skyldig est eller packa dig här ut, slåendes med han-den i bordet. Då satt dråparen uti bara skjortan ärnandes sig i säng, svarandes, giver eder till frids, i sko-len väl få edra pengar. Men den dräpne drog strax ut värjan och slog honom med flatan, då språng dråpa-ren till och fick i bössan som låg lagd på bänken nederst med den att värja göra ville, slog dråparen svär-det upp med bössan i mening att värja sig för svärdet, rev så med svärdsudden upp i högra kindbenet, och emedan den dräpne var en grym man och farlig slagskämpe /: för vilken var man räddes :/ fruktade han att Jöns skulle komma honom närmare, spänte så upp bössan och sköt till i hast och häpenhet, men visste intet om det drabbade honom eller icke /: endast det tog in igenom det ena bröstet och ut genom det andra :/ efter den dräpne icke ens ropade gav sig därvid eller omkullföll, utan sprang i det samma till och fatta-de dråparen i håret, så att de bägge drogo i golvet, då förorsakade han slå till med bössan, sedan steg dråparen upp och den andre blev strax död. Dråparens svärfader och svärmoder som då allaredo till sängs gångne dem åt, ty de befarade för den dräpne, såsom för en övergiven sälle. Här frågandes om ingen oskyld eller opartisk var då tillstädes i gården eller stugan när detta sig tilldrog som kunde härutinnan göra en säker berättelse, men här fanns aller ingen, ty det var sent om kväl-len och folket var mest i sängen. Dråparens hustru gick ock strax ur stugan när som den dräpne där in-kom. Britta Persdotter allena, som tjänte Jöns Hane, berättar att när han om aftonen hemkom, hälsade han på henne ut på gården, säjandes strax där hos sig vilja gå till Påvel, han skulle betala honom sina gårde-pengar. Då svarade hon, Påvel är intet hemma, Sade han så skall jag tala med dem som hemma är, gick så strax i Påvels stuga, mera såg hon ej förrän allt var beställt. Soldaten Jöns ibidem berättar att han allenast hörde det Jöns Hane ropade en gång eller två: Håå lustig men ingendera därefter hörde eller märkte honom vara vred då han ingick till Påvel. Här förutan så är ingen som av något detta fört eller sett haver, fast mindre vad i stugan passerat, undantagandes dråpa-rens svärfader och svärmoder, vilka instämma med dråparens berättelse. Nämnden och allmogen säga enhälleligen att den dräpne var en orolig och farlig man och intet var gott att komma ihop med. Insinuerar och dråparen en attest över den dräpnes förda leverne, utgiven den 21 (?) april 1666. Påminner sig ock nämnden sedd utan att han en gång tillförrende haver gjort hemgång. När ännu (?) /: efter som intet vida-re här utfinna stod till att rannsaka i detta dråp till ett noga betänkande överväga skulle och begynte att föreställa nämnden :/ vilken lag värjomålet överdragit haver :/ om Jöns Hane är vorden i hemfelta (?) dråpmål så att han haver gjort sig skyldig till det 6 kap. edsb. landslagen eller ej, då kunde nämnden det icke finna eller pröva, alldenstund: 1. Inga vittnen äre som betyga det han med vredesmod eländig skada göra där ingick, utan 2. fast mera betyga vittnerne pigan eller soldaten contrarium, dör man deras berättelse vitsord giva skall. 3. Var hans ärende att kräva pengar, som han ock gjorde, det dråparen måste bekänna. 4. Hade han ock på vredesmod varit inkommen så hade han fuller strax eller förut tagit ut värjan och icke dragit så länge eller talat om pengar. Men 5. Belangande att dråparen säger honom efter föregångit tal haver gripit strax till värjan, så ställer man det där hän huru vida man hans berättelse tro skall, efter inga opartiske vittnen där över äre. Ej heller vet man vad gensvar fallit haver, vilket slagsmålet förorsakat haver, eller ock först slagit den andre fast man fuller praesumerar det Jöns Hane det begynt haver. Känner för den skull rätten Jöns Hane fri för hemsökningen av vredsmod och till att vilja göra skada. Men därhos finner nämnden nog-samt i sitt eget samvete, consitererandes (considerera = betrakta) den dräpnes för detta förde leverne och huru mycket ont han åstadkommit haver samt hans obetänksamhet som nu i detta fall, så sent om kvällen ingick hos sin gårdbo och till äventyrs druckin, att fordra penningarne. Att sedan om tvisten emellan des-se parter och slagsmålet i stugan var begynt, haver dråparen blivit trängd och nödgad i sitt eget hus till ditt livs försvar att till det yttersta värja sig och förty i hast och häpenhet skjutit Jöns Hane ihjäl, ändock han synes därhos hava varit mycket mordisk, i dy han icke lät därvid blivit, utan slog honom med bössan, ehuru han vill sig ursäkta, att han icke visste om skottet träffade honom, vilket under Guds dom ställas må. Ja hade han icke således värjt sig och den dräpne hade fått rådrum så hade han otvivelaktligen slagit denne ihjäl, som han både en grym, övergiven och denne månge bedrifter överlastad var. Dömer för den skull rätten och håller så före att Påvel Sonesson haver dräpit Jöns Hane trängder i häpenhet och med livsnöd och fördy skall han giva till målsägarne 40 daler silvermynt och vara fri för konungens sak och häradet argumentum kap. 12 i dråpmålabalken med vilja. Dock detta allt till den högl. kongl. Hovrätts högvise beprövande.