Ansedel Erik Persson Hane

Levnadsbeskrivning

Länsman
Född 1590 i Svartabäck, Linneryd (G) [3] .
Död 1668 i Korrö, Älmeboda (G) [3] .
Född i Svartabäck och dog i Korre. På 1630-talet hade han, fastän gift, en relation till löskonan Gertrud Nilsdotter och hon födde ett barn. En annan av hennes graviditeter med Erik som far avbröts genom fosterfördrivning. Egentligen skulle straffet för dem båda varit döden men i slutändan utdömdes bara dryga böter. Fosterfördriverskan - Brusakittan - dömdes till eldstraff men det är oklart om hon verkligen fick bestiga bålet. Bara några år sedare, trots sitt förflutna, var Erik så ansedd att han blev utnämnd till Länsman. År 1649 såg det åter illa ut för Erik. Han hade stuckit en kniv i bröstet på sin styvfar men de hade därefter blivit förlikta. Enligt Erik hade han inte ämnat skada sin styvfar utan det "kom sig av stor galenhet". Men Erik blev ändå dömd att mista livet enligt 2:a Mosebok kap 21:15. "Den som slår sin fader eller moder ska döden dö".Erik klarade sig dock ur knipan och fick behålla både liv och ämbäte. ur 1649 års dombok Samma dag kommo för rätta länsmannen Erik i Korrö å frälse jävandes med sin styvfader Peder Andersson i Rävemåla om åtskilliga lags (?) arv de sins emellan haver, förnämligast fordrar Erik arv efter sin fader som arvfallet är för 46 år sedan och han aldrig hennan den långa tiden fordrat, oansett styvfaderen förlägger där fordran menat det vara väl betalt. Likväl kunde rätten det icke upptaga av kraft av det 12 kap. i ärvdabalken. Belongandes det arv som för några få år sedan fallet är efter Eriks halvsyster Elin Persdotter bliver Erik tillslagit som sönderkulle (?) är fjärdepart av gods och penningar som efter henne finns efter ärvdab. 9 kap. Samma dag framlades ett brev av hans högvälborenhet landshövdingen rätten tillskrivit huru såsom hans högvälborenhet förekommit det en länsman Erik Persson i Korrö å frälse skall för en tids förlopp uti ölsmål slagit sin styvfader hos Einar i Skalleboda med en kniv i bröstet så att blod i många mäns närvaro utrann. Bägge parterna, både fadern och sonen viderkändes perlamentet, därföre behöves föga vittne, ty slagsmålet och trätan är förorsakat av det gamla arvet de sins emellan haft haver. Länsmannen förskräckligen svär att han icke hade ämnat sin styvfader det slaget, utan kom sig i stor galenhastighet, menandes intet så argt som skadan sedermera hände. Fader Peder haver låtit sig strax förlika efter skadan icke så omycket var, ty beder han ganska ödmjukeligen för sin styvson Erik att nåder måtte honom bevisas. Efter han så offentelige bekännelse och gärning blev han avsagd från livet. David 20 kap.: Den som slår sin fader och moder sall döden dö. Rannsakades om underfogden eller profossen hava haft vetskap om denna handel och varföre de icke haft den här till tinget före, så befinnes att de bägge hava varit till tinget stämde och för åtskilliga förfall icke kunnat framkommit.